När bandet kommer ut på scenen möts de av en ljudvägg som jag har svårt att tro Cirkus upplevt tidigare. Régine Chassagne ser närmast chockad ut när hon kommer fram till sin vevlira! Men det byts snabbt till ett ansiktsuttryck som bara fullkomligt sprudlar av lycka. Hela bandet ser till en början ut att inte riktigt tro på vad de ser och hör men när alla kommit på plats och är redo att dra igång så ser alla tio, förstärkta med 3 musiker extra, ut att ha insupit energin i rummet och vara laddade till bristningsgränsen. När frontmannen Will Butler tar de första ackorden ensam på sin gitarr till Keep The Car Running fullkomligt exploderar Cirkus! Jag kan nog redan säga att jag kommer nog aldrig få vara med om den extrema urladdning på ett öppningsnummer igen som detta. Obeskrivbart!

På många spelningar finns det partier som man kan vara utan eller som är ganska sega för att sen trappas upp. Det existerar inte på en spelning med Arcade Fire. När de första gastkramande låtarna spelats så går konserten ner i tempo men det är nästan här som de visar sin absoluta storhet. Vartenda ord sjungs med en sådan kraft att man inte kan slita blicken eller slappna av och varenda ton spelas med en sådan intensitet att det känns som om det är livsviktigt. Det riktigt brinner i ögonen på allihop när de spelar, det är inte en dag på jobbet. De är här just nu och spelar just för dig. Så känns det och det är den mest fantastiska konsertkänsla jag någonsin haft.

När konserten närmar sig sin avslutande tredjedel bränner de av sina riktiga allsångslåtar och jag är rädd att jag inte kan ge så mycket detaljer alls från denna del då jag befann mig i fullständig eufori. Det jag kan berätta är att under Wake Up vred jag ordentligt på huvudet och tittade omkring mig på läktarna. Den synen av människor i alla möjliga åldrar som bara står upp eller dansar med händerna upp mot taket och bara sjunger från hjärtat är något som jag kommer minnas hela livet. Det är utan tvivel den största konsertupplevelsen i mitt liv. Att jämföra denna konsert med andra känns faktiskt som en förolämpning mot denna. Hade bara Win inte haft problem med sina bihålor kändes det som att de kunnat fortsätta tills vem vet hur länge!

Bästa personliga minne från konserten: Måste vara när Régine bara vänder sig om och tittar på Richard. Hon bara skrattade och skakade på huvudet åt publikens allsång. Varpå Richard bara spricker upp i ett stort stort leende och bara skakar på huvudet tillbaka. Underbart!

Betyg: Överlägset den bästa konsert jag upplevt! Kom tillbaka snart!!