Bloc Party på Cirkus, 2007-05-01
Kele har en otrolig spännvid på sin röst! Foto: www.rockfoto.nu
Först av allt så vill jag börja med att klargöra att förbandet Biffy Clyro var bland det sämre förbanden jag sett och då har jag ändå sett Goldfrapp öppna förut! Usch, fruktansvärt dåligt. Så vi lämnar det snabbt och går vidare till det bandet jag var på Cirkus för att se. Nämligen det brittiska indierockbandet Bloc Party. Ett band som fått så ett så pass stort erkännande att jag knappast behöver ge någon större introduktion till vad dessa fyra killar tagit sig för. Plattan som släpptes för ett par månader sedan heter A Weekend In The City och även om det inte är någon Silent Alarm som slog knock-out är det en väldigt bra platta. En platta som nu fört dem till ett för dagen soligt och demonstrerande Stockholm. Och kanske är det vädret som fått killarna på riktigt bra humör i allmänhet och Kele i synnerhet. De rivstartar verkligen och sätter full fart och när de första tonerna på Banquet ljuder vet jublet inga gränser! Och det är just i dessa ögonblick av konserten de är som bäst när de får hela Cirkus att spontant skrika "so underrated!!!" och Kele spricker upp i sitt största leende.
Det är en väldigt stark låtlista grabbarna dragit ihop trots att detta bara är deras andra album och det om något kanske är ett bevis på hur bra dessa plattor är. Nya låtarna funkar förvånansvärt bra live och de äldre är rena allsångsnummer och allmänt röjande till. Bloc Party har nog kommit för att stanna och skulle faktiskt inte bli förvånad om de kommer spela på en större arena nästa gång med tanke på hur mycket folk det var utanför Cirkus flera timmar innan spelningen som givetvis var utsåld till sista plats.
Så för att avsluta detta blev jag väldigt positivt överraskad att de var så pass bra live. Mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på faktiskt. Kan lätt bli ganska stelt med den vanliga uppställningen med en gitarrist, en basist, trummis och sångare men detta var allt annat än stelt och trist! Det enda som var stelt var min rygg dagen efter pga allt kaos där längst fram. Men det var det verkligen värt. Lyckades fånga den utslängda låtlistan så här är den: (Trummisen Matt Tong i Bloc Party, som jag stötte på efteråt när jag och Zach var och såg på hypade bandet The Pigeon Detectives, är den som signerat låtlistan)
Arcade Fire - Live på Cirkus 2007-03-23
De har sedan i början av 2005 varit ett av mina absoluta favoritband och med nya plattan Neon Bible, som ni för övrigt bara måste köpa om ni inte redan har gjort det, så visar de att den makalöst bra debutplattan Funeral långt ifrån var någon tillfällighet. Neon Bible är en mycket mörkare och politiskt kritisk platta och det sätter sin prägel på inledningen av konserten. När man kommer in möts man av en scen som badar i blodsrött från den stora duken bakom scenen. När de sista små lamporna släcks och ett öronbedövande och förväntansfullt jubel fyller upp hela Cirkus så väljer Arcade Fire att sätta stämningen direkt genom att på ett par små skärmar visa en frikyrkopastor från de södra delarna av USA som går helt upp i sig själv och sprider en nästan lite otäck känsla när hon skriker ut sitt hjärtas mening. Man får direkt en känsla av att nu är det allvar och varenda ord är livsviktigt.
När bandet kommer ut på scenen möts de av en ljudvägg som jag har svårt att tro Cirkus upplevt tidigare. Régine Chassagne ser närmast chockad ut när hon kommer fram till sin vevlira! Men det byts snabbt till ett ansiktsuttryck som bara fullkomligt sprudlar av lycka. Hela bandet ser till en början ut att inte riktigt tro på vad de ser och hör men när alla kommit på plats och är redo att dra igång så ser alla tio, förstärkta med 3 musiker extra, ut att ha insupit energin i rummet och vara laddade till bristningsgränsen. När frontmannen Will Butler tar de första ackorden ensam på sin gitarr till Keep The Car Running fullkomligt exploderar Cirkus! Jag kan nog redan säga att jag kommer nog aldrig få vara med om den extrema urladdning på ett öppningsnummer igen som detta. Obeskrivbart!
På många spelningar finns det partier som man kan vara utan eller som är ganska sega för att sen trappas upp. Det existerar inte på en spelning med Arcade Fire. När de första gastkramande låtarna spelats så går konserten ner i tempo men det är nästan här som de visar sin absoluta storhet. Vartenda ord sjungs med en sådan kraft att man inte kan slita blicken eller slappna av och varenda ton spelas med en sådan intensitet att det känns som om det är livsviktigt. Det riktigt brinner i ögonen på allihop när de spelar, det är inte en dag på jobbet. De är här just nu och spelar just för dig. Så känns det och det är den mest fantastiska konsertkänsla jag någonsin haft.
När konserten närmar sig sin avslutande tredjedel bränner de av sina riktiga allsångslåtar och jag är rädd att jag inte kan ge så mycket detaljer alls från denna del då jag befann mig i fullständig eufori. Det jag kan berätta är att under Wake Up vred jag ordentligt på huvudet och tittade omkring mig på läktarna. Den synen av människor i alla möjliga åldrar som bara står upp eller dansar med händerna upp mot taket och bara sjunger från hjärtat är något som jag kommer minnas hela livet. Det är utan tvivel den största konsertupplevelsen i mitt liv. Att jämföra denna konsert med andra känns faktiskt som en förolämpning mot denna. Hade bara Win inte haft problem med sina bihålor kändes det som att de kunnat fortsätta tills vem vet hur länge!
Bästa personliga minne från konserten: Måste vara när Régine bara vänder sig om och tittar på Richard. Hon bara skrattade och skakade på huvudet åt publikens allsång. Varpå Richard bara spricker upp i ett stort stort leende och bara skakar på huvudet tillbaka. Underbart!
Betyg: Överlägset den bästa konsert jag upplevt! Kom tillbaka snart!!
På många spelningar finns det partier som man kan vara utan eller som är ganska sega för att sen trappas upp. Det existerar inte på en spelning med Arcade Fire. När de första gastkramande låtarna spelats så går konserten ner i tempo men det är nästan här som de visar sin absoluta storhet. Vartenda ord sjungs med en sådan kraft att man inte kan slita blicken eller slappna av och varenda ton spelas med en sådan intensitet att det känns som om det är livsviktigt. Det riktigt brinner i ögonen på allihop när de spelar, det är inte en dag på jobbet. De är här just nu och spelar just för dig. Så känns det och det är den mest fantastiska konsertkänsla jag någonsin haft.
När konserten närmar sig sin avslutande tredjedel bränner de av sina riktiga allsångslåtar och jag är rädd att jag inte kan ge så mycket detaljer alls från denna del då jag befann mig i fullständig eufori. Det jag kan berätta är att under Wake Up vred jag ordentligt på huvudet och tittade omkring mig på läktarna. Den synen av människor i alla möjliga åldrar som bara står upp eller dansar med händerna upp mot taket och bara sjunger från hjärtat är något som jag kommer minnas hela livet. Det är utan tvivel den största konsertupplevelsen i mitt liv. Att jämföra denna konsert med andra känns faktiskt som en förolämpning mot denna. Hade bara Win inte haft problem med sina bihålor kändes det som att de kunnat fortsätta tills vem vet hur länge!
Bästa personliga minne från konserten: Måste vara när Régine bara vänder sig om och tittar på Richard. Hon bara skrattade och skakade på huvudet åt publikens allsång. Varpå Richard bara spricker upp i ett stort stort leende och bara skakar på huvudet tillbaka. Underbart!
Betyg: Överlägset den bästa konsert jag upplevt! Kom tillbaka snart!!
