Nu är det riktigt riktigt sent ska ni veta. Jag fick bara en sådan fruktansvärd Arcade Fire-abstinens så att jag inte kan sova. Jag har varit på många om det men den där kvällen den 23:e mars har fullständigt skakat om allt vad jag trodde mig redan veta angående musik. När jag hörde Funeral första gången precis i början av 2005 var det första gången som jag kände att detta är en skiva helt gjord för min musiksmak rakt igenom. Från första till sista ton. Jag vet inte om jag skulle vågat kolla på hur många gånger den plattan vevats här.

Tidigare har jag stött på plattor som jag tyckt varit riktigt riktigt bra, men detta var bara helt osannolikt bra. Med tidens gång och andra bra skivsläpp avtog dock det hysteriska lyssnandet till viss del såklart men när det nu var dags för ett par månader sedan att släppa deras andra skiva kommer jag ihåg att jag, likt en natt som denna när jag kände att det inte fanns något jag verkligen ville lyssna på, drog igång Funeral eftersom jag kom på att det var någon vecka sedan jag lyssnat igenom den. Jag blev bara sådär löjligt glad! Drog igång skivan som jag gjort så ofantligt många gånger innan och när de där första tonerna på Neighborhood #1 (Tunnels) ljöd så sprack jag upp i ett gigantiskt leende och tänkte att jag undrar om det kommer någonsin göras ett album just för mig igen? Svaret på den frågan är sannolikt nej. Men det som jag fick uppleva den där kvällen på Cirkus gör att jag känner att det behöver inte göras en sådan platta till. Visst, det får mer än gärna ske men om det inte gör det så är det inte hela världen för att få uppleva dessa låtar live var inget annat än den starkaste känsla av eufori jag någonsin upplevt.

Jag träffade en tjej nu senast på Bloc Party som också var där. Hennes föräldrar hade kommit in där på slutet under Wake Up för det var tydligen öppet in där då för att snabbt släppa ut alla efteråt såklart. De sa att när de kom in så såg det ut som att varenda person i publiken hade en aura av ren lycka och eufori kring sig och att man verkligen bara kunde ta på den elektriska stämning som var där inne. Jag hade sannerligen aldrig upplevt något liknande och efteråt var jag ett fullkomligt vrak. En tjej i kön kom fram till mig efteråt och bara skrek nåt i stil med att det var det bästa hon upplevt någonsin och så bara gav vi varandra en lång kram. Sådär bara. Inget konstigt med det men jag tror vi mer och mer känner ett behov i dagens stressande och påfrestande samhälle att hitta dessa stunder av lycka och innerlig glädje att dela med någon. Om vi dessutom kan göra det på ett ställe där många får plats och utrymme att leva ut sina känslor till något de älskar bildas det nästan en sort känsla av extas. Eller som någon väldigt träffsäkert sa, en religös upplevelse.

...so lift those heavy eyelids!