Efter att ha åkt buss hela natten kom jag fram till Oslo vid 06-snåret. Vilken annan dag som helst hade jag varit zombie efter detta men detta var ju inte vilken dag som helst, det är dagen då jag äntligen skulle få se Arcade Fire igen live i sitt essä.

Oslo är en stad under ombyggnad. Jag vet inte vad som händer i vårt grannlands huvudstad men över allt så var det någon form av ombyggnation. Den här kreationen nedan tyckte jag dock var vacker och fotovänlig. Var i alla fall en vad det verkar ganska trevlig stad med vänliga människor som hjälpte till när det behövdes.


Men nu var det ju så att jag var i Oslo för en sak och en sak endast. Så när de satte upp kravallstaketen runt 13-tiden var det bara att börja köa för jag hade gett mig den på att om jag nu rest hit så ska jag stå där jag vill stå. Efter ett tag så började jag höra att det stämdes lite gitarrer och annat där inne så jag gick fram till en dörr som inte var det minsta ljudisolerad kan jag lova för där kunde man njuta av ett riktigt skönt soundcheck av bl.a. Keep The Car Running. När sounchecket var slut gick det upp för mig på något sätt att detta händer verkligen och jag kände mig faktiskt väldigt lycklig över att få vara där. Allt eftersom fylldes det på med norrmän i kön och framför allt en norrman som jag tyvärr glömt namnet på, Sven-Eirik (?), var väldigt pratglad och trevlig. Höll på att börja skratta där när han presenterade sig bara pga att det är så typiskt att den första norrmannen man möter har ett dubbelnamn. Första fördomen infriad redan! När kvällen kom sänkte sig följaktligen mörkret också och jag började känna av bristen på sömn där jag stod och frös. För nu hade det blivit väldigt kallt faktiskt. Så det var en otroligt skön känsla när så väl vakterna släppte in oss och jag kunde inta min position lite till vänster om mitten längst fram som jag för dagen siktat in mig på.

Väl inne i Spektrum som arenan heter så träffade jag ett lite äldre italienskt par som kände igen mig härifrån bloggen! Helt otroligt, jag förstod aldrig riktigt hur de kunde hänga med eftersom jag bloggar på svenska men det kunde de tydligen på nåt sätt. Win kom ut och signerade t-shirts och vad som folk fick tag på. Passade på att få min Arcade Fire-tshirt signad. Träffade också Emilio och hans irländske vän och det var roligt att träffa dom också. Måste bara passa på och ge lite kritik till Spektrum också. Hur kan Oslos största inomhusarena inte erbjuda garderob till folk som kommer dit? På gränsen till pinsamt! Många med mig som hade behövt det.

När förbandet Wild Light gick på klockan 20:00 var de flesta på plats vad jag såg. Wild Light var helt okej. Perfekt förband, skönt att lyssna på även om det kanske aldrig riktigt händer något som får mig att ryckas med ordentligt. Lite kul trivia är att en av bandmedlemmarna har varit medlem i Arcade Fire precis i starten men lämnade snabbt av någon anledning. De spelade sådär en 7-8 låtar som mjukade upp lite frusna leder.

Men så kom då stunden! Äntligen! Som jag längtat! Belysningen släcks och på de små skärmarna projiceras en kvinnlig predikant som jag fortfarande tycker är kusligt jobbig men det blir så fruktansvärt mäktigt när alla börjar skrika på slutet och bandet går på. Det blir en union känsla direkt och jag bara känner hur mycket det här bandet verkligen betyder för mig. De ser genuint glada ut att vara på plats efter att ha fått ställa in Oslo-spelningen i våras. Norrmännen kanske är lite för frusna för dagen för jag tycker det tar lite väl länge innan de kommer igång ordentligt. Setlist:

---

---

Black Mirror: Funkar alltid som en öppnare även om jag föredrar Keep The Car Running direkt.

Keep The Car Running: En favoritlåt och Régine ser sådär glad ut som bara Régine kan när hon får dra igång sin vevlira.

Laika: En klassiker alltid funkar och Will och Richard är lika galna som vanligt. Nu känner jag mig helt hemma igen!

No Cars Go: Om norrmännen varit lite väl reserverade hittills så släpper det nu. No Cars Go är verkligen helt sannslöst bra ikväll.

Haiti: Jag älskar ju Haiti och när Régine slår på sin största charmoffensiv och börjar dansa är jag helt försvarslös. Magiskt bra!

In The Backseat: Första gången jag hör ITB live och jag förstår nu varför folk håller den så högt! Tänker inte ens ge mig på en beskrivning. Tårarna är nära! Kvällens höjdpunkt för min del.

Ocean Of Noise: Efter den emotionella urladdningen innan får OON ta konsekvensen. Det blir lite av en transportsträcka tyvärr till nästa låt.

Surf City Eastern Bloc: Wow! Andra gången någonsin de spelar den live. Tyvärr så har norrmännen ingen taktkänsla till den här låten i alla fall och Win måste avbryta och börja om. Hur som helst var den riktigt bra live och mäktig.

Tunnels: Norrmännen gillar Tunnels. De verkligen gillar Tunnels! Jag också! Så det är bara att hänga med i kaoset på golvet! Grymt!

The Well & The Lighthouse: Vacker. Jag hämtar andan efter allt hoppande och sjungande i låten innan.

Crown Of Love: Wins gitarr har gått sönder och frågar därför om det är okej att de kör Crown Of Love. Varför det kändes som om det nästan bara var jag och Emilio som fick fnatt och skrek YEEEEAAAAAAAHHHHH!!! det övergår mitt förstånd! Hur som helst så var den otrolig! Känner mig lyckligt lottad över att fått höra den live på den här turnén.

(ATB): Hela bandet bara osar av spelglädje, väldigt kul att se!

Power Out: Under en kort videosekvens på den stora skärmen bakom Jeremy på trummorna räknar helt plötsligt Win upp till 4 och BOOM! Power Out! Fullkomligt galet! Woho!

Rebellion: Aaah! Det är så övernaturligt bra så jag kommer inte ihåg så mycket alls mer än att jag bara kollar ut över havet av människor och får en känsla av vad de ser från scenen. Vackert, vackert!!

Till öronbedövande jubel både lämnar de och kommer tillbaka och de kommer tillbaka allihop med tomtebloss! Hahaha! Jag vet inte om de gjort detta förut men det tror jag inte! Will har sitt mellan tänderna. Win har fäst sitt i gitarren och det ser väldigt kul ut faktiskt!

Intervention: Kvällens mäktigaste låt! Det går inte att förklara. Jag får ståpäls över hela kroppen.

Wake Up: Så mycket har redan sagts om den här låten och man måste helt enkelt uppleva den för att förstå hur brutalt underbart det är!

När konserten är slut inser jag att jag har ca 20 min på mig att ta mig till bussen till Stockholm så det blir ett snabbt avsked till Emilio och med redan trötta ben springa till bussen, men som tur är hinner jag precis med! Jag är så slut och utmattad att trotts att jag är så uppe i varv så somnar jag ganska snabbt lycklig och förväntansfull över hur det ska bli i Stockholm.

Så för att avsluta detta lite snyggt så skulle jag vilja säga att jag känner mig lyckligt lottad att fått höra sådana rariteter och en genomgående kanonbra setlist. Kunde inte önskat mig mycket mer! Imorgon ska jag försöka ge mig på Stockholms-spelningen.