Arcade Fire minus 12 dagar
Då fortsätter vi då där jag lämnade igår.
Det är en ruggigt tidig timme den 23:e mars tidigare år. Jag sitter på bussen upp mot Stockholm och jag kan knappt tro det är sant att dagen äntligen är kommen. Men då slår det mig. Biljetten! Har jag glömt biljetten?! Paniken kommer blixtsnabbt för att sedan utbytas i ett stort garv när jag kommer på att jag såklart ska hämta ut den uppe i Stockholm. Det hade varit så typiskt mig att tänka på massa andra saker och glömma det viktigaste; biljetten. Några timmar går och när jag kliver av linjebussen ut mot Djurgården och Cirkus kommer jag på mig själv efter en stund att jag bara står och kollar på Cirkusentrén och ler. Men efter att det första glädjeruset lagt sig så slår det mig hur otroligt kallt det är. Det är några plusgrader, men vinden! Vinden pinar mitt ansikte och jag känner att det här kommer aldrig gå att köa här ute om jag inte vill ligga med lunginflammation i 4 veckor efter detta. Men då ser jag min räddning. Foajén där de säljer biljetter är öppen och även om jag ser att hon i kassan antagligen inte gillar att jag sitter där inne så slår jag mig ner där ensam precis vid dörrarna in mot själva arenan.
Tiden går och hon i kassan känns som att hon vant sig vid att jag trots allt sitter där och nynnar på diverse Arcade Fire-låtar med iPoden i öronen. Då rullar en svart Jeep upp till huvudentrén. La inte så stor vikt vid det från början utan mest bara tänkte att det skulle vara folk som jobbar med bandet eller något sådant. Men nej! Ut stiger en v-ä-l-d-i-g-t lång man med en stor hat och en annan kille med vad jag ser långt hår. Tanken kommer såklart blixtsnabbt men det kan väl ändå inte vara dem. Men när den långa mannen vänder sig om så finns det ingenting att tvivla på längre. Det är bröderna Win och Will Butler från Arcade Fire!! Jag får först av allt någon typ av sinnesstillestånd och kan inte riktigt tänka klart om vad jag egentligen ska göra men tänker att jag måste ju i alla fall gå ut och hälsa och välkomna dem hit. Sagt och gjort. Detta möte mellan dem och mig kommer jag alltid att komma ihåg för det var så otroligt roligt och surrealistiskt. Vad vi snackade där om i ca 15 minuter tänker jag inte gå in på så mycket i detalj för jag tycker att man ska respektera deras privatliv lika mycket som någon annan. De vill nog inte att allt de säger till folk ska slås upp. Men jag kan ju säga i alla fall att Win skarpt gillade Cirkus som arena och att jag redan då fick mer eller mindre reda på att giget inte skulle kunna bli som ett vanlig spelning då han kände sig rejält dålig. Hur schysta killar som helst som tänkte mer på att jag höll på att frysa ihjäl i de iskalla vindarna än att ta hand om sig själva. Minne för livet för ett inbitet Arcade Fire-fan.
När de var tvungna att åka tillbaka igen återgick jag till min plats i foajén till tanten i kassans mindre nöje vad det verkade men jag kunde inte bry mig mindre. Nu började det också trilla in lite mer folk som skulle köa vilket gjorde det hela mycket roligare också. Massa kanadensare och irländare kom förbi och hälsade när de skulle hämta sina biljetter. Några fruktansvärt roliga samtal där. Irländare vet verkligen hur man får igång folk! Efter ett tag där så får jag till min stora förvåning syn på en vad jag tycker är en otroligt lik Jeep som Win och Will kom i förut. Och visst! De är tillbaka. Någon tjej där får lite spel och kastar sig på Win och kramar honom. Men det verkar inte vara någon fara alls, han bara skrattar. Will ser mig igen och vi skrattar och gör en liten hälsning som vi gjorde förut innan han slinker in i Cirkus innandöme. Win är fullt upptagen med att ta kort nu med de som tillkommit sedan förra gången.
Alla runt omkring mig är nu alldeles till sig för att de fotat sig med Win så stämningen är uppåt värre och efter ett tag börjar folk verkligen strömma till. Nu är det dags snart. Efter ett något kaotiskt mellaninsläpp så står jag nu först in till insläppet på golvet. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde tänka klart. Så mycket inom mig som bara ville ut. Detta insläpp gick mycket bättre till väga och jag kan ganska lugnt ta plats längst fram i mitten vid staketet. Electrelane är förband. Ett band bestående av enbart tjejer normalt sett men trummisen har fått lämna återbud och en kille ersätter henne och gör ett förvånansvärt bra jobb. Riktigt imponerad. Ganska imponerad av själva bandet också, riktigt skönt att lyssna på. Men det är svårt att riktigt uppskatta dem just nu ska jag billigt erkänna. En annan dag, en annan spelning hade de säkert varit mycket mycket bättre i mina ögon trots att jag tyckte de var bra då också.
När Electrelane är klara försöker jag att samla ihop mig lite. Efter vad som kändes som en evighet släcks ljuset och på några små skärmar börjar en kvinnlig frikyrkopastor skrika ut sin innersta mening som sätter en känsla för alla där inne att nu är det allvar. En kille bakom mig säger till mig att han tycker synd om mig för att jag kommer ha honom hängandes på mig hela konserten och skrikandes i mitt öra. Jag sa bara att jag blir besviken om du inte gör det och vi börjar skratta. Plötsligt ser någon att det börjar röra sig i kulissen och när de går på en efter en så möts de av en ljudvägg där framme som är svår att sätta ord på. Det finns helt plötsligt ingen morgondag!
Fortsättning imorgon.
Det är en ruggigt tidig timme den 23:e mars tidigare år. Jag sitter på bussen upp mot Stockholm och jag kan knappt tro det är sant att dagen äntligen är kommen. Men då slår det mig. Biljetten! Har jag glömt biljetten?! Paniken kommer blixtsnabbt för att sedan utbytas i ett stort garv när jag kommer på att jag såklart ska hämta ut den uppe i Stockholm. Det hade varit så typiskt mig att tänka på massa andra saker och glömma det viktigaste; biljetten. Några timmar går och när jag kliver av linjebussen ut mot Djurgården och Cirkus kommer jag på mig själv efter en stund att jag bara står och kollar på Cirkusentrén och ler. Men efter att det första glädjeruset lagt sig så slår det mig hur otroligt kallt det är. Det är några plusgrader, men vinden! Vinden pinar mitt ansikte och jag känner att det här kommer aldrig gå att köa här ute om jag inte vill ligga med lunginflammation i 4 veckor efter detta. Men då ser jag min räddning. Foajén där de säljer biljetter är öppen och även om jag ser att hon i kassan antagligen inte gillar att jag sitter där inne så slår jag mig ner där ensam precis vid dörrarna in mot själva arenan.
Tiden går och hon i kassan känns som att hon vant sig vid att jag trots allt sitter där och nynnar på diverse Arcade Fire-låtar med iPoden i öronen. Då rullar en svart Jeep upp till huvudentrén. La inte så stor vikt vid det från början utan mest bara tänkte att det skulle vara folk som jobbar med bandet eller något sådant. Men nej! Ut stiger en v-ä-l-d-i-g-t lång man med en stor hat och en annan kille med vad jag ser långt hår. Tanken kommer såklart blixtsnabbt men det kan väl ändå inte vara dem. Men när den långa mannen vänder sig om så finns det ingenting att tvivla på längre. Det är bröderna Win och Will Butler från Arcade Fire!! Jag får först av allt någon typ av sinnesstillestånd och kan inte riktigt tänka klart om vad jag egentligen ska göra men tänker att jag måste ju i alla fall gå ut och hälsa och välkomna dem hit. Sagt och gjort. Detta möte mellan dem och mig kommer jag alltid att komma ihåg för det var så otroligt roligt och surrealistiskt. Vad vi snackade där om i ca 15 minuter tänker jag inte gå in på så mycket i detalj för jag tycker att man ska respektera deras privatliv lika mycket som någon annan. De vill nog inte att allt de säger till folk ska slås upp. Men jag kan ju säga i alla fall att Win skarpt gillade Cirkus som arena och att jag redan då fick mer eller mindre reda på att giget inte skulle kunna bli som ett vanlig spelning då han kände sig rejält dålig. Hur schysta killar som helst som tänkte mer på att jag höll på att frysa ihjäl i de iskalla vindarna än att ta hand om sig själva. Minne för livet för ett inbitet Arcade Fire-fan.
När de var tvungna att åka tillbaka igen återgick jag till min plats i foajén till tanten i kassans mindre nöje vad det verkade men jag kunde inte bry mig mindre. Nu började det också trilla in lite mer folk som skulle köa vilket gjorde det hela mycket roligare också. Massa kanadensare och irländare kom förbi och hälsade när de skulle hämta sina biljetter. Några fruktansvärt roliga samtal där. Irländare vet verkligen hur man får igång folk! Efter ett tag där så får jag till min stora förvåning syn på en vad jag tycker är en otroligt lik Jeep som Win och Will kom i förut. Och visst! De är tillbaka. Någon tjej där får lite spel och kastar sig på Win och kramar honom. Men det verkar inte vara någon fara alls, han bara skrattar. Will ser mig igen och vi skrattar och gör en liten hälsning som vi gjorde förut innan han slinker in i Cirkus innandöme. Win är fullt upptagen med att ta kort nu med de som tillkommit sedan förra gången.
Alla runt omkring mig är nu alldeles till sig för att de fotat sig med Win så stämningen är uppåt värre och efter ett tag börjar folk verkligen strömma till. Nu är det dags snart. Efter ett något kaotiskt mellaninsläpp så står jag nu först in till insläppet på golvet. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde tänka klart. Så mycket inom mig som bara ville ut. Detta insläpp gick mycket bättre till väga och jag kan ganska lugnt ta plats längst fram i mitten vid staketet. Electrelane är förband. Ett band bestående av enbart tjejer normalt sett men trummisen har fått lämna återbud och en kille ersätter henne och gör ett förvånansvärt bra jobb. Riktigt imponerad. Ganska imponerad av själva bandet också, riktigt skönt att lyssna på. Men det är svårt att riktigt uppskatta dem just nu ska jag billigt erkänna. En annan dag, en annan spelning hade de säkert varit mycket mycket bättre i mina ögon trots att jag tyckte de var bra då också.
När Electrelane är klara försöker jag att samla ihop mig lite. Efter vad som kändes som en evighet släcks ljuset och på några små skärmar börjar en kvinnlig frikyrkopastor skrika ut sin innersta mening som sätter en känsla för alla där inne att nu är det allvar. En kille bakom mig säger till mig att han tycker synd om mig för att jag kommer ha honom hängandes på mig hela konserten och skrikandes i mitt öra. Jag sa bara att jag blir besviken om du inte gör det och vi börjar skratta. Plötsligt ser någon att det börjar röra sig i kulissen och när de går på en efter en så möts de av en ljudvägg där framme som är svår att sätta ord på. Det finns helt plötsligt ingen morgondag!
Fortsättning imorgon.
Kommentarer
Trackback
