Nedräkningen fortsätter och så gör min lilla följetong.

Som jag berättade igår upptäckte jag Arcade Fire precis efter deras första spelning här i Sverige. Detta gjorde att det fanns egentligen bara ett alternativ för att se dem live. Givetvis att åka utomlands och se dem men någonting hamnade ständigt i vägen för detta och plötsligt var deras turné över och det var bara att inse faktum. Det kommer inte bli av förrän nästa gång de kommer hit om, som det kändes då, något decennium. Tiden gick och för att det inte skulle bli för jobbigt att vänta på att de skulle komma tillbaka hit så försökte jag att inte lyssna så mycket på Funeral, EPn eller vad som helst som hade med Arcade Fire att göra. Det gick väl sådär men det blev definitivt mycket mindre än normalt i alla fall. Men så började det efter mycket väntan börja sippra ut att en ny skiva var på gång och därmed en ny turné och då tog det fart igen. Kommer fortfarande ihåg den dagen då jag fick reda på att de skulle komma till Cirkus i Stockholm den 23:e mars tidigare i år. Veckorna fram till spelningen där var nog bland de längsta någonsin kändes det som. Men när dagen äntligen var kommen så kunde det knappast blivit mycket bättre och jag kommer aldrig att glömma den explosion av känslor som bara välde fram. Usch, får gåshud här nu när jag sitter och skriver detta. Men nu får det vara nog för idag för nu måste jag tydligen gå.

Fortsättning imorgon. Då kommer det handla mer ingående om spelningen i våras har jag tänkt och varför det blev så bra trots en sjuk Win Butler.